Ful-Fet-Äcklig

jag förstår det bara inte, jag mådde så himla himla hiiimla bra dopparedagen, julafton och på förmiddagen!
julafton var precis så som jag ahde föreställt mig!
vi vaknade, emma gjorde iordning smink å hår på mig, som varje jul :)
pappa å erika kom å hämtade upp oss å sen körde vi till klövern <3 (har fått veta i helgen att det är mina släktrötter som var allra först i klövern och som är grundare till byn typ! det är gode tufft)
ajja, sen i klövern så träffa vi alla släktingar! ove, agneta, jonas, stina, eva, bojan och sen kom även johan!
så himla kul det var även fast erika va lite bitter mot julen å läste himla harry potter istället för å se kalle anka! haha!
hmm, men iaf, vi hade julmiddagsknytkalas typ å det var så roligt! ;D
sen åkte vi hem till älvsbyn å öppnade julklappar med mamma, mormor, morfar å billy..

50% av julglädjen finner JAG i att träffa släkt och vänner, även om jag kanske itne skyltar med det, sen är
20% kalle anka och karl-bertil jonssons jul, för vad är en julafton utan det?
20% julmaten, vad vore julen utan skinka?
10% julklapparna, och det säger ju sig självt! ;)
men, jag var faktiskt för första gången på mycket länge, glad, riktigt glad!

idag då, dagen efter julafton, juldagen, förmiddagen var jag oxå jätte glad!
fixa ipoden med emma å började se en film med henne oxå! sen åt vi palt med mormor å morfar, fortfarande glad!
sen så for typ emma till sina vänner, dom ska på sparta ikväll, å då satt ja å erika å flumma vid datorn å de!
sen gick hon hem till pappa å hämtade sin väska för å hinna med tåget till sthlm, å de va väl då glädjen började rinna ut i sanden tror jag, men iaf..
jag slog igång High School Musical, ettan var helt okey, fortfarande glad å på topp!
men sen när tvåan började, då vart jag trött, å sen när dom gjorde slut så började jag typ storgråta för jag började tänka på mitt egna liv, vad har jag egentligen åstadkommit? inte ett piss! komemr jag åstadkomma nå? NEJ! det kommer bli så som emma å erika skämtade om igår, jag komemr leva mitt liv i luleå, jobba på restaurang expert å aldrig växa upp.. sen började jag tänka på all skit jag stoppar i mig, inte är det väl konstigt att mans er ut så som man gör?! å det är ju kul att mamma hjälper mig å skaffa ett sundare liv genom å ge mig 750g skumtomtar i julklapp?! fan... å sen vart jag ännu mer depp när jag insåg vilket bra liv jag ahde kunnat ha om jag bara gjort vissa saker annorlunda.. spelat fotboll, fortsatt emd simmningen, ridningen, dansat när jag var liten, innebandyn skulle jag itne helelr ha slutat med... varför gjorde jag det? VARFÖR slutade jag med alla mina aktiviteterå vart den slöa typen som skolkar från idrotten i skolan? som aldrig gör nå annorlunda på sin fritid? vad GÖR jag ens på min fritid? jag, är i stallet, ser på hockey, ser tv, sitter vid datorn, sover... vad är det förnå man kan berätta för sina barn? "ja ungar nu ska ni få höra, när jag avr liten så såg jag bara på tv! vilken ungdomlig morsa ni hade va ;) värsta rebellen!" men eller så inte va?!
jag vet itne vad jag ska ta mig till längre, känner mig bara så äcklad av, mig, av mig själv, klarar knappt av å se i spegeln utan att bara vilka gå å spy eller nå, det här är fan itne normalt... mina kompisar säger; prata med nån, prata med mig? jag svarar då; jag litar inte på någon, alla sviker och använder informationen mot mig, det går inte att lite på någon.
är det här bara innbillning eller är jag verkligen mentalt störd? jag fatatr itne hur jag, JAG av alla glada barn kunde sluta såhär tragiskt?  jag är som ett skepp, ja, ett sjunkande skepp med ett hål i skrovet, om ingen hittar hålet så sjunker jag i sinom tid... men jag kommer sjunka lika snabbt som titanic, jag kommer däremot bara skapa mindre förödelse..

nä helvete, kuratorn, aldrig! för egentligen, varför ska jag sätta mig å snacka, å öppna mig för en person som bara sitter å lyssnar för att tjäna pengar? egentligen kanske dom inte ens lyssnar? egentligen aksnke dom sitter å tänker på avd dom ska äta till middag eller nå..

och det är såhär jag ,år efter att en syster har åkt hem, hur komemr jag då att må när den andra lämnat mig? kan ingen bara komma och ta mig härifrån? för en dag, en helg, en vecka, en månad, ett år, föralltid?