Jag blir så besviken/ledsen när jag ser att mina kompisar mår dåligt, men när dom inte vill berätta vad som är fel..
"tids nog" säger dom bara, vadå tids nog? när tids nog kommer kan det faktiskt vara för sent!
Och sen när dom söker tröst i alkoholen, det sticker verkligen till i hjärtat... Dom söker sig till nya kompisar (inget fel med det), nya saker att göra(inget fel emd det heller), mennär dom gör allt det och glömmer bort sina gamla vänner, det känns inte als bra... Man kan inte undvika ett problem, problemet växer sig bara större och större, tillslut  är problemet för stort och då är de inte säkert att man klarar av att handskas med det..!
Jag blir så ledsen när jag VILL hjälpa, men inte får...
Jag finns här när du känner för å prata, och jag ska göra allt jag kan för å hjälpa dig... Du har mitt nummer...
Jag kommer alltid finnas till hands för dig, du är min vän, och jag tänker inte släppa taget om dig nu när vi äntligen funnit varandra efter alla dessa år, du hjälpte mig, nu är det min tur att göra desamma för dig (: RING MIG! eller kom förbi! vad du vill, men du behöver seriöst prata med nån, om så då inte med mig, men snacka med någon, jag vill inte att du ska vara såhär ledsen som du är..!






Blir å jobba vecka 24-25 i Sundsvall, sweet, möjligtvis vecka 26 oxå!