Det är ingen nyhet. Arena efter arena poppar upp. Och för varje ny arena som tillkommer minskas ståplatserna. Vissa skär ner såväl hemma som bortastå, andra bara bortastå. Men samtliga minskar antalet ståplatser. Detta kan inte vara en nyhet. Men något som supporterklubbarna inte vågat eller haft kraften att ta tag i.

För 3 år sedan var jag själv på hockeyligans upptaktsmöte där samtliga lags säkerhetsansvariga, supporterpoliser samt respektive lags supporterklubbs representanter. Jag gjorde det klart att BL inte accepterar nedmonteringen av klackkulturen. Vi accepterar inte att man inte får använda inomhus fyrverkerier så som is-facklor. Att vi inte får kasta konfetti osv. Vi accepterar inte att vi inte utanför arenorna under ordnade former får ha rökpjäser Fick jag minsta respons från någon? Hockeyligans dåvarande ordförande Tommy Töpel skruvade på sig och påstod att det inte var rätt forum att ta upp frågan på. De andra supporterklubbarnas representanter satt tysta som möss. Till slut fick jag Töpel att lova att åka med oss till 1:a bortamatchen mot HV. Stå på deras pinsamma bortastå med oss. Uppleva hur det haglar snus och annan skit över oss, utan att vakter eller andra reagerar. Nöjd med att åtminstone fått något som liknar en reaktion för att det finns ett problem la jag tillslut ner min diskussion. Töpel ringde dagen innan matchen och avbokade.

Det sista beslutet som i praktiken gör det omöjligt ekonomiskt för någon supporterklubb att anordna anständiga TIFON är bara toppen på ett isberg. Ett isberg som byggts på under många år. Om klubbarna över huvud taget skall intressera sig för att se det här problemet krävs total uppslutning och samarbete över gränserna. Det räcker inte med att Timrå tycker si och nästa klubb säger så. Samtliga supporterklubbar måste samla sig under ett enat manifest. Vi har fått nog. Nu sätter vi ner foten. Vi är många, vi tar inte mer skit. Vi representerar 100.000 medlemmar, nu är det nog. Gör oss tillviljes annars blir det repressalier.

Hockeyligan är urtypen för de s.k. slipsarnas insnöade beslutsfattande organ. Punkter som att samtliga Publikvärdsjackors gula färg måste vara identisk för alla lag är bara ett av många exempel på hur viktiga beslut dessa besserwissrar tagit (med undantag för de arenor där Publikvärdar har kostym givetvis). Och detta var en viktig fråga. För året efter när jag återigen besökte detta eminenta återkommande beslutsorgan gick man hårt åt de stackare som inte ännu uppfyllt beslutet. Det jag menar med det här exemplet är att man lägger ner så mycket tid och kraft på oväsentligheter att när jag påpekade att det beslut som faktiskt finns från hockeyligan att ha 200 eller om det nu var 150 platser till bortaklackarna inte uppfylls på flera arenor. Viftades det bort och den gula färgen fortsattes istället att ältas. Herregud!

Dessa farbröder ser till att hålla sig så långt ifrån klackarna de kan. I bästa fall håller de sig väl med den egna klacken och supporterklubben och står säkerligen nu mangrant i rad och skyller ifrån sig på alla andra.

Så här funkar det. Hockeyligan styrs till mångt och mycket av elitserielagens klubbdirektörer och ordföranden i respektive klubbar. Ordförande för detta organ är Anders Hedin. Ordföranden själv har dock ingen beslutsrätt så vitt jag vet. Han är helt enkelt en duktig idiot som ska kalla till möten och hålla i dem.

Och jag säger som så här. Om ni får för er att söka för att bli ordförande eller klubbdirektör är det knappast läge att säga att er främsta merit är att ni är klackmänniskor. De främsta meriterna är istället att ni har god hand med det lokala näringslivet. Att ni sedan länge visat er som en stor sponsor till klubben, har ekonomiska muskler, ekonomisk utbildning osv. Att vara klubbdirektör eller ordförande i en hockeyklubb idag går i mångt och mycket ut på en enda sak. Att se till att klubben kan ställa ett konkurrenskraftigt lag på isen. För att hårdra det. Att klubben får in kulor. Nu fattar oftast dessa herrar inte att detta går hand i hand med att smörja fansen (både hemma och bortalagets). Vilka vill smälla upp sin reklam i en dödstyst arena? Vem vill ens gå på en hockeymatch utan stämning?

I dessa herrars värld ska supportrarna komma välkammade och uppfostrade, inte ställa krav, inte svära men självklart heja på laget och skapa stämning. News Flash, det funkar inte så. En klack är en plats där människor från alla möjliga och omöjliga livssituationer träffas med en enda sak gemensamt. Att de älskar laget de stöttar. En del kan tänka sig att slå andra supportrar på käften. En del vill svära och leva ut arbetsveckans uppdämda ångest. En del vill bara känna gemenskapen och pulsen som en röststark klack skapar, men alla har en gemensam nämnare. Tillsammans kan de skapa en djävulsk stämning. En stämning som ingen klubb har råd att vara utan.

TIFO:n är en stor del av detta levande läktarengagemang. Nu med rådande beslut är detta ett minne blott. Aldrig mer kan vi se ett SSK emblem så stort att det täcker en hel långsida. Aldrig mer kan vi klä in arenan i klubbens färger. Den tiden är över. Men hallå alla får ju vifta med en flagga, ja under förutsättning att flaggpinnen följer reglementet förståss. Ännu ett beslut taget högt över alla de drabbades huvuden. Ännu en gång får klackarna stryka på foten. De som brinner och älskar har återigen sopats in under mattan. Grattis hockeysverige, ni har återigen dödat ytterligare en bit av vår identitet. Ni kan dra åt helvete!