fyfan, vad man än gör är de fel..
om ja säger att nån hackar lök fel så får dom raseriutbrott...
om ja bara sitter å är upptagen med annat å svarar lite halvt, då har jag e dålig attityd å då måste man ju bara riva övervåningen för att man inte kan hitta en dosa?

varför tror ni att jag blivit som jag är då?
tror ni jag orkar och tycker att det är kul att bråka varje dag?

jag har blivit som jag är, för att, överleva...
varje dag i mitt liv är, vad ska man säga, inte som alla andras..
varje dag är en kamp för min mentala (psykiska) hälsa..
enda gången jag VERKLIGEN kan slappna av å bara vara, det är på hockey, på H-läktaren..
där är alla lika, ALLA har någonting gemensamt, kärleken till luleå hockey, vissa mer, andra mindre, men den finns där, gemenskapen..
inpluggade ramsor som skriks tills halsen domnar bort, om man tappat rösten dagen efter, det är liksom höjden å lycka, så till ni som inte förstår varför jag hatar sommaren, här kommer erat svar;
jag tycker inte om sommaren, för då är det ingen hockey, utan hockey blir kampen hårdare.
ett helt år utan hockey skulle jag inte överleva.
Dom i min klass förstår inte varför jag jag har mitt hockeyberoende, det är för att dom inte vet.

Nu låter det som om jag bara är på hockey för gemenskapen som finns där, för att rädda mig själv, me för att ni trögfattade ska förstå.
jag har inget hjärta, jag har ett Luleå hockey!
Den dagen jag flyttar till Luleå kommer vara den lyckligaste dagen i mitt liv.
Då kommer jag lämna allt kaoset bakom mig, lämna det och aldrig vända mig om och titta tillbaka...

Sen över till den andra frågan jag ställde, som jag tror ni oxå undrar över; om jag tycker det är kul att bråka varje dag?
eftersom dom senaste fyra åren bara har varit ett enda stort kaos för mig så vet jag inget annat.
sen jag var 12år gammal har det börjat med ett stort bråk nån gång då och då till minst ett BAUTAGRÄL en gång i veckan, oftast på helger, lördagkvällar är mest utsatta. jag har ingen ormal uppväxt, jag vet det, men at ha en mamma som väljer sin sambo framför sina tre barn? som man bråkar med lite grann varje dag? att ha två systrar som flyttat till skllefteå och umeå för att dom inte pallade att bo hemma? som jag oxå bråkar med när jag väl får träffa dom, för att dom inte gillar min attityd? om jag tycker det är kul? ite det minsta..
kan knappt komma ihåg sist jag somnade på en torr kudde...
Jag förstår ite varför mamma inte kan släppa taget om mig och låta mig rädda mig själv?
hon litar inte på mig, jag förstår det, jag har förändrat ågot så otroligt sen jag började i luleå, det har jag bl-a Nattali, Eveline, Elina, Cornelia och min nyfunna vän Jessica att tacka för..! Men den jag ska tacka mest, och står i skuld för hela livet, han som verkligen alltid ställer upp, lyssnar och har kloka svar, det är DU, du vet PRECIS vem du är, och killar med din personlighet, dom finns bara inte...

Även fast jag blivit en gladare och piggare person sen jag började i luleå, betyder det inte att insidan har förbättrats.. den var på mycket god väg, tills nu ikväll, syrran bokstavligen vände övervåningen upp och ner, ut och in, för att hon inte gilalde min attityd, när man inte klarar av att hålla sams med en syster man haft i 16år och några månader, en syster som alltid har kunnat snacka med om allt, kommer å säger sådär? de tar, det tar så jävla hårt på kropp och själ, och nu tror jag fan att självförtroendet och självkänslan är under nollstrecket..

Jag vet ite VAD, men NÅGONTING måste jag göra snart, jag är så förbannat ära att gå över gräsen, att göra någonting jag mycket väl kommer ångra efteråt, men då är det försent, ni som vet vad jag menar när jag säger "papperstidning" kan oroa er lite.. men jag kommer bli bra..

Skrik, Svett och Tårar - Välkommen till min vardag