tjaa, precis som alla andra sommrar så tappade jag en kompis som jag trodde att jag skulle hålla ihop med för alltid, men det är tydligt att jag bara kommer att få en endaste Cornelia Lindmark, och tro mig inte fel, jag är jätte glad över att vi hållit ihop i vått och tort i alla år, självklart har vi ju haft lite mörka dagar, men dom glömmer man lätt med tanke på solskenet som kommer dagen efteråt! :) men den här kompisen som jag gled isär med trodde jag faktiskt inte skulle gå ifrån mig, inte på det här sättet iallfall, fast om jag tänker på det så är det på precis samma sätt som dom andra försvunnit, eller ja, kanske inte försvunnit, men det känns som det, klart jag är kompis med dom fortfarande, men inte som förut.... och det är tråkigt, för jag hade alltid så kul med dig och det kändes som att jag kunde prata med dig om allt, tydligen så är inte dom dåliga dagarna slut för min del än, vad jag undrar är, varför ska man alltid vara tvungen att ta så jävla mycket skit? tar det någonsin slut?
fast sen så börjar jag faktiskt tro att jag mår bra av att må dåligt, jag vet, det låter sjukt, men varje gång jag börjar känna mig helt genomlycklig eller när någonting riktigt bra händer mig, så är det nästan som att jag söker efter anledningar till att få börja må dåligt igen, jag söker efter alla små små skitsaker som man egentligen inte bryr sig om eller så sumpar jag allt mer än bara lite fett mycket!
men det är nog bara så jag är, och det får jag leva med, och med tanke på all skit jag gjort tidigare så klandrar jag inte någon alls för att allt går emot mig, även när det lilla ljuset hopp börjar brinna inom mig och det sedan kommer en vindpust som släcker lågan så får jag bara skylla mig själv.

afterall, the only person we can trust, is ourself,
and the only person to blame, i ourself.


walk alone, and you will do greater things.