jag har suttit och sett på oth hela kvällen typ, och det får en verkligen att tänka till, t ex avsnittet när dom talar in sina tankar om livet och sig själva i filmkapseln, vad skulle man själv säga egentligen om man satt där och skulle berätta saker som man inte skulle få höra igen för ens man var ca 67 år?
man kan ju liksom komma på vissa saker som är självklara, och vissa saker som man egentligen alltid har velat säga till en viss person, eller flera, vissa saker kanske man till och med kommer på som man vill säga till hela världen...
och sen, det är faktiskt precis likadant i livet som i serien, kanske inte lika dramatisk men på ett ungefär, alla söker vi efter lyckan, som om livet blivit fel, varför gör man det egentligen?  en sak har jag kommit fram till i sommar och det är att ingen har någon kontroll över ditt liv och din framtid förutom dig själv, visst det finns folk som sätter pinnar i hjulet för dig, men det finns även dom som sätter dit stockar och det finns dom som ger dig en knuff i rätt riktning, varför umgås vi med människor som får oss att må dåligt? varför fryser vi inte alltid ut sådana människor ur våra liv? det är helt sjukt hur man kan låta sig själv utnyttjas av en annan människa, även om man vet innerst inne att det är sjukt, helt fel...
vem gör oss egentligen till dom människor som vi blir? är det sammhället? deras ideal som skapar och formar oss vanliga dödliga till dom vi blir? eller är det våra föräldrar? eller är det dom vi beblandar oss med, våran omgivning? är det alltiihopa som utgör en faktor i livet? eller är vi redan programmerade vid födseln hur vi blir?
jag har nog inget egentligt syfte med det här inlägget, och egentligen så borde jag nog sova nu, första jobbardagen på fluxen imorgon. men jagkände helt enkelt att jag var tvungen och skriva ner lite osammanhängande tankar...
och ni vet, i olika serier så fastnar man ju oftast för en person som man ser sig själv i, i oth fastnar jag för peyton, i oc fastnar jag för marissa.... öven om man helst kasnke skulle vilja vara en person som lucas eller seth, smart och rolig istället för osäker och alkoholist liksom, det är sjukt alltså, helt twisted.
och anledningen till att ajg nog inte har fastnat allt för hårt i gossipgirl är nog för att alla dom karaktärerna har ett i princip "underbart" liv (eller iallafall sånära till underbart man kan komma, eftersom inegnting är underbart längre), så kan iallafall inte jag relatera till någon av dom..
jag läste i en blogg för en dag sedan om ett folkmord i typ ett afrikanskt land eller något, där presidenten satt häktad, hur många tror egentligen att han kommer fällas? flera hundra tusen av en viss "folkgrupp" hade blivit mördade, ännu fler hade flytt ifrån landet, gått under jorden, allt det. och kolla på bin ladin, han gjorde sådana otroligt sjuka saker, saker som ingen riktig människa ens ska kunna komma på tanken att göra (precis som hitler, stalin och alla dom "höjdarna") vad händer medhan nu? han är med i komedifilmer, program skojjar om honom och hans dåd, har ingen en tanke över alla familjer som drabbats?  har ingen en tanke på hur många som plågats av honom?  av alquaida och alla sekter som finns osv? är det någon som skäner dom en tanke? och på tal om sekter så läste jag att madonna skänker mer pengar till sekten som hon tillhör än vad hon skäner till barncancerfonden, är man så pass rik som hon, hur resonerar man då egentligen när man tycker att en sekt behöver mer pengar för, vad exakt? utforska guden mer? köpa in statyetter? än att ge pengar till cancerforskning, barn som dör för att dom inte hittar ett botemedel, och som en pojke skrev till reinfeldt i veckan, "varför kan inte alla svenskar skänka en krona till röda korset och rädda barnen så dom barnen kan gå i skolan och äta mat?" precis, varför kan inte alla göra det?  vi svenskar är ändå ett så rikt folk, och vill man inte "slösa" (som vissa människor ser det på) pengar på andra människor, skänk till en djurskyddförening, till Peta, RSPCA eller Redwings?

ibland kan man ju undra hur monster som t ex hitlar växte upp, vad var det som fick honom (och alla andra nazister och rasister) att tänka i dom banorna, för han kan ju liksom inte ha vaknat upp en morgon och tänkt att "nej vet ni vad! idag ska jag samla tonvis med människor och döda lite judar!" någonting, eller något, kanske någon måste ju liksom ha satt in honom i dom tankebanorna, fått han att bli helt sinnessjuk. men på något sätt är det helt otroligt hur en människa kan bara genom ord manipulera andra människor till att tro att det han säger är rätt, att allting annat är fel, inser ni hur mycket underbart han ahde kunnat gjort för världen om han hade varit en god människa och inte ett monster?

och det är så lustigt, för än idag är det ondskan och girigheten som regerar ute i världen, träffar man en genomgod människa är det ju nästan som att man svimmar, för vad jag kan se så finns det bara ondska och girighet, och en liten liten gnutta undangömd kärlek, som är nedgrävd i en tablettask långt ner i jorden.... men den finns där, och det gäller bara att alla länder går ihop och hittar den, hittar dom den tablettasken så ordnar sig det mesta, inte allt, nda människor kommer det alltid att finnas, men det mesta skulle faktiskt gå att lösa om alla länder i världen skulle sammarbeta tillsammans och ha gemensamma mål. inte nu för att jag tror att det NÅGONSIN kommer att hända, men, hoppet finns så länge livet finns.

och på tal om livet, och döden... jag skulle så gärna vilja gå till emil någon dag, men det är så jobbigt, jag tänker på det hela tiden att jag ska gå dit och, ja, prata lite, tänka lite, jag vet inte vad man nu gör, men minnas honom (med dom väldigt få minnen som jag har), men det blir aldrig av att jag går dit, ibland undrar jag hur det här året hade blivit om han fortfarande hade varit i livet, jag undrar hur mitt liv kommer att bli i framtiden och hur det skulle ha blivit om han inte varit med om olyckan, jag undrar hur det har förändrat mig som människa, som person...
egentligen såvill man glömma, gå vidare, men man gör det inte, för det skulle kännas som ett svek mot emil, man får helt enkelt inte glömma honom, utan man måste tänka, prata, minnas.... jag kommer alltid att bära med mig bilden i huvudet som jag fick när jag träffade honom i luleå och han stod och skrattade åt mig...  eller med mig, minns inte riktigt faktiskt....

grymt varierande inlägg jag skriver ikväll, vissa saker bara ploppar upp i skallen liksom utan att man egentligen har gett det en tanke när man bloggar, men nu ska jag nog sova, ska ju som sakgt jobba i morgon...

det var väl allt, sålänge. ha det bra. ciaoo