Jag låg nyss på soffan och såg på simpsons och jag kände hur otroligt trött jag började bli.
Jag började tänka på hur skönt det skulle bli att gå och sova, jag tänkte på allt som hänt under detta år, under dessa tre månader... Jag tänkte på hur skört livet är...
Jag vet inte om tankarna tog över eller om jag somnade och drömde.
Men i vilket fall som helst så blev allting som i ett vitt skimmer, och det var strålkastare, jag drömde att jag blev överkörd, och i samma sekund som lastbilen träffade mig så såg jag moln, som hämtat ur en film.
Jag såg två personer, en gammal och en ung, farfar och Emil.. Jag blev så glad! Alla problem hade abra runnit av mig! Ja kunde inte komma på en enda dålig sak som jag oroade mig över!
Så jag sprang, rakt in i Emil och kramade om honom och berättade för honom hur ledsen jag var över att vi knappt haft någon kontakt alls under jordelivet, jag berättade om hur mycket jag längtat efter att få en kram av honom igen!
Men i samma sekund som Emil tittade på mig, log och skulle säga något till svar så ryckte jag till och vaknade...
Sen kan man undra... Var det en dröm? Var det en tanke? Var det någonting annat?
För det kändes varken som en dröm eller tanke, det kändes alldeles för verkligt...
Med risk för att låta som ett pucko så kändes det nästan som att jag fick kontakt med honom, att han villa hjälpa mig fortsätta med livet nu när jag fått säga allt det som jag velat säga till honom..?
Jag vet inte, men det är så det känns i alla fall...

Att åka bort till Grästorp just nu tror jag är det bästa jag kan göra, åka iväg, rensa skallen och försöka reda ut mig själv, för just nu känns det inte som att jag slagit en knut på mig själv, det känns som att jag slagit så många knutar att knutarna har börjat knyta över varandra. Jag är som en enda stor röra liksom!

Och till alla ni som tror att jag mår bra, hur skulle ni må om ni haft ett likadant år som jag?
Tänk på alla saker som ni VET har hänt och sen kan ni lägga till de saker ni INTE VET som har hänt.
Precis, ni skulle nog inte heller vara på topp just nu.
Allt man behöver är tid, tid att tänka.
Allting löser sig nog i slutändan, det brukar det ju oftast göra...

Jag tror att jag ska gå och läsa en saga nu, var länge sen jag gjorde det, bockarna bruse kanske?
Jag saknar att vara barn, fem år, max sex år gammal, kunde inte livet ha stannat just vid den åldern?
Men nej, man måste åldras, växa, mogna, leva, göra karriär, skaffa familj och dö. Vissa hinner dock inte med allt.

Det enda alla hinner med är att dö, eftersom inte ens alla hinner med den där lilla detaljen med att födas.

Vad vill man egentligen få ut av livet? Finns det egentligen någon mening, eller finns vi bara för att sedan försvinna, bli begravda och bortglömda?

Livet är ett mysterium, och ibland undrar man verkligen om det ens är värt att försöka lösa det?