usch, jag kan itne sova...
har nyss sett a clockwork orange, mycket sevärd, ÄLSKAR accenten!

men iallafall, när  den var slut så hörde jag fåglarna kvittra, och när jag sedan vände mig om så såg jag att solen har börjat stiga upp, det är sånna här ögonblick i livet som man minns, när världen vaknar till liv, och vissa kanske går och lägger sig. men fåglarna tillsammans med en soluppgång, den vackra himlen...

det påminner mig om den dära kvällen i platanias förra året, lite nostalgi kanske till och med, när jag satt där på balkongen mitt i natten, allting var så tyst, förutom havet... till och med chickaderna sov, bara jag, mörkret, stjärnorna och havet i månens sken... jag börjar tänka på tankarna som for genom mitt huvud då, och på hur lite dom egentligen har förändrats, för egentligen vill jag ju, men vill jag verkligen? jag vet inte..
och resten av den här kvällen har jag haft en ny person i tankarna, det känns äkta, det känns rätt... men vågar jag satsa allt på honom? jag känner honom inte så väl, men det lilla som jag vet så är han en snäll och omtänksam person.. låter bekant på nå sätt... suck på mig alltså...
jag vet inte vad jag vill längre, men jag vet vad jag egentligen ville förra året i platanias, och jag minns vad jag ville för sju veckor sedan, och jag vet vad jag vill nu... men egentligen så vill jag mer än vad jag vågar, och det är ju inte så förbannat bra det heller, men nu ska jag sätta upp en deadline! innan jag åker till usa ska jag ha bestämt mig en gång för alla vem det är jag vill ha. och även om då den personen inte vill ha mig så ska jag inte ta han som ligger på andra och tredje plats, för det skulle ju inte kännas rätt, nej, jag ska en gång för alla bestämma mig för en person, och sen ska jag inte ge upp för ens jag får honom(och för er som tror att det är en hockeyspelare, svimma inte nu, men det är det faktiskt inte!)

livet har verkligen skrivit en egen saga om varje person som skrevs vid födseln, och vi människor är berättaren som sakta men säkert spelar upp sagan som i en pjäs, en livslång pjäs som har sista scenen vid begravningen och den första scenen i mammans mage. den som skrev min saga verkade verkligen vara en förvirrad och dramatisk person, för det är ju egentligen det mitt liv är, förvirrat och dramatiskt.

så egentligen så är vi människor bara marionettdockor i livets egna pjäs.